Begravning.
Idag var min systers begravning.
Hon var gift med min mans bror.
Så hon skulle begravas muslimskt.
Vi åkte till moskén där jag och min syster och min mans syster gick in och såg på Eva en sista gång.
Pappa satt kvar i bilen för han klarade inte av att gå in...
Hon såg så fridfull ut. Som om hon sov. Och hon hade så otroligt fin färg i ansiktet.
Hela hennes kropp var lindad. Men det som är så hemskt är att man kände att hon bara sov eftersom hennes färg var så fin. Exakt som när hon levde. Helt ofattbart......
Vi stod och tittade på henne och bad för henne och sa farväl...
Svårt att förstå att jag ALDRIG får se henne igen..............
Vi gick ut och ställde oss på gården.
Så rullade de ut henne i kistan och alla männen som hade varit på middagsbönen ställde sig på en lång rad framför kistan och bad för henne och hennes själ.
De lastade in kistan i bilen och så åkte vi i karavan till begravningsplatsen.
Där går vi till platsen som är utvald. Och vi står och ser på medans de lägger ner henne och lägger över bräder och täcker graven.
Det var ett så hemskt ljud när de första spadtagen med jord landade på brädorna...
Det är så slutgiltigt. Hon är borta.
Pappa körde hem hennes mamma, styvfar och dotter. De klarade ej av att vara kvar.
När alla gått satte vi oss på marken och väntade på pappa. Ville han skulle vara med och lägga blommorna.
Och säga farväl.
Vi satt och snackade om Eva. Hur hon var och hur hon har de nu...
Vi bestämde att om runt en vecka ska de närmsta:
Jag, min syster, pappa, hennes dotter, hennes mamma, styvfadern och hennes närmsta vänner åka dit och lämna blommor och sätta oss och dricka kaffe.
Eva var tokig i kaffe. Vet inte någon som kunde ta slut på ett paket så snabbt...
Det ska vara vår egen minnesstund.
För idag kändes allt så fel. Ingen i vår familj, HENNES BLOD, fick vara med och bestämma något.
Hennes mamma var så ledsen att hon blev undanskuffad och inte hade något att säga till om...
Men jag är glad att hon äntligen får komma till ro...
Hon slipper lida. Och hon får äntligen se sin älskade son som dog för 10 år sedan...
*Jag kommer alltid älska dig kära syster. Ditt minne lever kvar*
Hon var gift med min mans bror.
Så hon skulle begravas muslimskt.
Vi åkte till moskén där jag och min syster och min mans syster gick in och såg på Eva en sista gång.
Pappa satt kvar i bilen för han klarade inte av att gå in...
Hon såg så fridfull ut. Som om hon sov. Och hon hade så otroligt fin färg i ansiktet.
Hela hennes kropp var lindad. Men det som är så hemskt är att man kände att hon bara sov eftersom hennes färg var så fin. Exakt som när hon levde. Helt ofattbart......
Vi stod och tittade på henne och bad för henne och sa farväl...
Svårt att förstå att jag ALDRIG får se henne igen..............
Vi gick ut och ställde oss på gården.
Så rullade de ut henne i kistan och alla männen som hade varit på middagsbönen ställde sig på en lång rad framför kistan och bad för henne och hennes själ.
De lastade in kistan i bilen och så åkte vi i karavan till begravningsplatsen.
Där går vi till platsen som är utvald. Och vi står och ser på medans de lägger ner henne och lägger över bräder och täcker graven.
Det var ett så hemskt ljud när de första spadtagen med jord landade på brädorna...
Det är så slutgiltigt. Hon är borta.
Pappa körde hem hennes mamma, styvfar och dotter. De klarade ej av att vara kvar.
När alla gått satte vi oss på marken och väntade på pappa. Ville han skulle vara med och lägga blommorna.
Och säga farväl.
Vi satt och snackade om Eva. Hur hon var och hur hon har de nu...
Vi bestämde att om runt en vecka ska de närmsta:
Jag, min syster, pappa, hennes dotter, hennes mamma, styvfadern och hennes närmsta vänner åka dit och lämna blommor och sätta oss och dricka kaffe.
Eva var tokig i kaffe. Vet inte någon som kunde ta slut på ett paket så snabbt...
Det ska vara vår egen minnesstund.
För idag kändes allt så fel. Ingen i vår familj, HENNES BLOD, fick vara med och bestämma något.
Hennes mamma var så ledsen att hon blev undanskuffad och inte hade något att säga till om...
Men jag är glad att hon äntligen får komma till ro...
Hon slipper lida. Och hon får äntligen se sin älskade son som dog för 10 år sedan...
*Jag kommer alltid älska dig kära syster. Ditt minne lever kvar*
Kommentarer
Postat av: Anonym
En stor kram till dig och din familj
Postat av: maria (hexanmaria)
Tårarna rinner för dej och din familj
Kram
Trackback
