Går in i väggen...
Den senaste tiden har varit en överjävlig period för mig.
I januari började jag skolan. Mycket med läxor och grupparbeten.
Samtidigt kämpade jag med min vikt. Gick ner, sen upp, sen ner lite, och nu upp igen.
I slutet av maj ringde soc till mig. Min son hade blivit tagen från sin far och de placerade han hos mig.
Självklart blev jag jätteglad. Äntligen fick jag hit min son som annars var här knappt varannan helg.
Men sen började helvetet.
Hans pappa terrade mig med sms. Först var det normala sms. Han beklagade sig om hans ex osv osv.
Länsrätten fastställde omhändertagandet först en gång.
Sen var vi i rätten och hans familj vittnade och jag med och han.
JAG vann... omhändertagandet stod fast och han fick stanna här.
Då fick han spel och bad mig fara och flyga. Vilket inte är nån förlust för då slipper jag hans sms och samtal.
Nu sitter han på Lunarstorm och skriver i sin blogg och med människor hur synd det är om han.
De hör hans version om hur jag och hans x har ljugit osv. Om de bara visste...
Kortfattat:
Vi var tillsammans i 5 år. 98-03.
Och under de åren misshandlade han mig fysiskt och psykiskt.
Jag fick ej ha kontakt med min familj.
Han bestämde ALLT. Jag lämnade han flera gånger men jag var så kuvad att jag gick tillbaka.
Jag gjorde sammanlagt 11 anmälningar mot han.
Misshandel, hot, våldtäkt, mm mm mm.
Men det hände inget utan de lades till slut ner.
Till slut fick jag kraften att lämna han för jag ville ej min son skulle växa upp och se våldet.
Han fick boendet i rätten pga att jag flyttade till ny kommun...
Han träffade en ny tjej och de fick en son 2006.
Men det verkade ej va bra mellan dom.
Hennes familj gjorde anmälan att hon misshandlades och det var då soc ingrep.
Han säger att jag har ej sagt innan till soc att jag blivit våldtagen av han osv så han ska anmäla mig till polisen för att jag ljuger. Men snälla alltså, det är ju för fan inget man sitter och snackar öppet om.
Jag har berättat om misshandeln mm men det andra kändes för intimt.
Han har nu överklagat domen till kammarrätten. Får se hur det går, men Länsrätten har ju fastställt 2 gånger att han ska INTE till sin pappa. Så jag hoppas kammarrätten är på samma linje.
Den 14 september är det rättegång i Tingsrätten om vårdnaden. Jag har ansökt om egen vårdnad.
Samma dag på morgonen ska sonen bli inlagd på sjukhuset.
Han ska opereras den 15:e september.
Men ska se om pappa eller nån kan va med han på sjukhuset medans jag är på rättegången...
Och sonen är ej lätt att ha och göra med. Han har ett sjujäkla humör. Får han ej som han vill blir det liv i luckan.
Han skriker, gråter, stampar, smäller med dörrar och saker mm mm mm... Exakt samma beteende som hans pappa.
Och det tar på nerverna.
Det kan vara tex att han vill äta i storarummet och jag säger nej...
Oj oj oj, då börjar det...
Efter han lugnat sig (1-2 h senare) börjar han fråga om jag kan köpa det där och det där...
*suck*
Och det är en massa med att fixa adressändring, försäkringskassan, färdtjänstkort, handikapp parkeringstillstånd, skola, mm mm mm
Och sen är det nu det med min syster...
Det var det som fick bägaren att rinna över.
Jag är helt knäckt nu.
Sover dåligt.
Äter knappt.
Magkatarr.
Och fått typ ryckningar/kramper i nacken, halsen och käken.
Snackade med en sköterska som sa att det är stress. Och jag måste göra nåt åt det...
Men vad?????
Jag behöver en paus från allt. Men det går ju inte. Vem ska ta barnen?? Maken jobbar och kan ej ta ledigt.
Skolan börjar om 2 veckor.
Allt börjar kännas hopplöst. Som om man ej kan se ljuset i slutet av tunneln.
Och folk ber mig hjälpa dom med saker. Och jag kan ej säga nej.
Och när det kanske inte blir på exakt det sättet som passar dom så blir det ett jävla liv.
Och makens chef ska på semester i 2 månader.
Så vi är FÅGELVAKTER till hans 3 skrikiga nymfkakaduor...
Visst är det mysigt med fågelsång och kvitter emellanåt.
Men inte 5.30 på morgonen när den ena sätter igång och dansar och sjunger samma melodi om och om och om igen...
Har en mörkare filt över buren på natten nu. Hoppas det hjälper...
Svågern ska ju göra id kort.
Hans syster skickade pappren från Jordanien hit till VÅR adress.
Dom skrev makens namn. Hans namn står på dörren. Men INTE nere vid porttelefonen.
Så DHL satte en lapp i trappan att vi kunde hämta brevet på deras kontor.
De hade numret till både mig och maken, men ringde ej...
Men när vi förklarade det för vederbörande att vi fick hämta brevet efter helgen så blev det ett jävla liv.
Vi ville ej hjälpa till, vi ville inte lämna brevet till han osv osv osv...
Alltså va fan... SKICKA EJ BREVET TILL VÅR ADRESS DÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och varför i makens namn när han jobbar??? Jag är hemma... skriv mitt!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag pallar inte mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och barnen kan inte städa undan efter sig utan tror jag är deras personliga hembiträde.
MAMMA!!!!!!!!!! Hämta det................
MAMMA!!!!!!!!!!!!! Kom hit......
MAMMA!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill ha det och det, köp det och det.............
MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMMA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag älskar mina barn över allt annat. Men just nu blir det för mycket när de sätter igång...
Överreagerar jag???
I januari började jag skolan. Mycket med läxor och grupparbeten.
Samtidigt kämpade jag med min vikt. Gick ner, sen upp, sen ner lite, och nu upp igen.
I slutet av maj ringde soc till mig. Min son hade blivit tagen från sin far och de placerade han hos mig.
Självklart blev jag jätteglad. Äntligen fick jag hit min son som annars var här knappt varannan helg.
Men sen började helvetet.
Hans pappa terrade mig med sms. Först var det normala sms. Han beklagade sig om hans ex osv osv.
Länsrätten fastställde omhändertagandet först en gång.
Sen var vi i rätten och hans familj vittnade och jag med och han.
JAG vann... omhändertagandet stod fast och han fick stanna här.
Då fick han spel och bad mig fara och flyga. Vilket inte är nån förlust för då slipper jag hans sms och samtal.
Nu sitter han på Lunarstorm och skriver i sin blogg och med människor hur synd det är om han.
De hör hans version om hur jag och hans x har ljugit osv. Om de bara visste...
Kortfattat:
Vi var tillsammans i 5 år. 98-03.
Och under de åren misshandlade han mig fysiskt och psykiskt.
Jag fick ej ha kontakt med min familj.
Han bestämde ALLT. Jag lämnade han flera gånger men jag var så kuvad att jag gick tillbaka.
Jag gjorde sammanlagt 11 anmälningar mot han.
Misshandel, hot, våldtäkt, mm mm mm.
Men det hände inget utan de lades till slut ner.
Till slut fick jag kraften att lämna han för jag ville ej min son skulle växa upp och se våldet.
Han fick boendet i rätten pga att jag flyttade till ny kommun...
Han träffade en ny tjej och de fick en son 2006.
Men det verkade ej va bra mellan dom.
Hennes familj gjorde anmälan att hon misshandlades och det var då soc ingrep.
Han säger att jag har ej sagt innan till soc att jag blivit våldtagen av han osv så han ska anmäla mig till polisen för att jag ljuger. Men snälla alltså, det är ju för fan inget man sitter och snackar öppet om.
Jag har berättat om misshandeln mm men det andra kändes för intimt.
Han har nu överklagat domen till kammarrätten. Får se hur det går, men Länsrätten har ju fastställt 2 gånger att han ska INTE till sin pappa. Så jag hoppas kammarrätten är på samma linje.
Den 14 september är det rättegång i Tingsrätten om vårdnaden. Jag har ansökt om egen vårdnad.
Samma dag på morgonen ska sonen bli inlagd på sjukhuset.
Han ska opereras den 15:e september.
Men ska se om pappa eller nån kan va med han på sjukhuset medans jag är på rättegången...
Och sonen är ej lätt att ha och göra med. Han har ett sjujäkla humör. Får han ej som han vill blir det liv i luckan.
Han skriker, gråter, stampar, smäller med dörrar och saker mm mm mm... Exakt samma beteende som hans pappa.
Och det tar på nerverna.
Det kan vara tex att han vill äta i storarummet och jag säger nej...
Oj oj oj, då börjar det...
Efter han lugnat sig (1-2 h senare) börjar han fråga om jag kan köpa det där och det där...
*suck*
Och det är en massa med att fixa adressändring, försäkringskassan, färdtjänstkort, handikapp parkeringstillstånd, skola, mm mm mm
Och sen är det nu det med min syster...
Det var det som fick bägaren att rinna över.
Jag är helt knäckt nu.
Sover dåligt.
Äter knappt.
Magkatarr.
Och fått typ ryckningar/kramper i nacken, halsen och käken.
Snackade med en sköterska som sa att det är stress. Och jag måste göra nåt åt det...
Men vad?????
Jag behöver en paus från allt. Men det går ju inte. Vem ska ta barnen?? Maken jobbar och kan ej ta ledigt.
Skolan börjar om 2 veckor.
Allt börjar kännas hopplöst. Som om man ej kan se ljuset i slutet av tunneln.
Och folk ber mig hjälpa dom med saker. Och jag kan ej säga nej.
Och när det kanske inte blir på exakt det sättet som passar dom så blir det ett jävla liv.
Och makens chef ska på semester i 2 månader.
Så vi är FÅGELVAKTER till hans 3 skrikiga nymfkakaduor...
Visst är det mysigt med fågelsång och kvitter emellanåt.
Men inte 5.30 på morgonen när den ena sätter igång och dansar och sjunger samma melodi om och om och om igen...
Har en mörkare filt över buren på natten nu. Hoppas det hjälper...
Svågern ska ju göra id kort.
Hans syster skickade pappren från Jordanien hit till VÅR adress.
Dom skrev makens namn. Hans namn står på dörren. Men INTE nere vid porttelefonen.
Så DHL satte en lapp i trappan att vi kunde hämta brevet på deras kontor.
De hade numret till både mig och maken, men ringde ej...
Men när vi förklarade det för vederbörande att vi fick hämta brevet efter helgen så blev det ett jävla liv.
Vi ville ej hjälpa till, vi ville inte lämna brevet till han osv osv osv...
Alltså va fan... SKICKA EJ BREVET TILL VÅR ADRESS DÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och varför i makens namn när han jobbar??? Jag är hemma... skriv mitt!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag pallar inte mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och barnen kan inte städa undan efter sig utan tror jag är deras personliga hembiträde.
MAMMA!!!!!!!!!! Hämta det................
MAMMA!!!!!!!!!!!!! Kom hit......
MAMMA!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag vill ha det och det, köp det och det.............
MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAMMA, MAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMMA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag älskar mina barn över allt annat. Men just nu blir det för mycket när de sätter igång...
Överreagerar jag???
Kommentarer
Trackback
