Elbi

Han har fixat pappren nu. Kostade 60 dinar ( ca 600 kr) att fixa det.
Och så måste han tolka det till engelska. Det kostar 50 dinar ( ca 500 kr).
Så allt som allt gick vårt familjebevis på 1100 kr.
Onödiga pengar...
*suck*

Idag var en dag som jag önskar han var hemma.
Lilleman kryper för fullt här hemma.
Men när han ska sätta sig så har det bara blivit lite halvt om halvt.
Men för en stund gjorde han det alldeles själv...
O nu gör han det om o om igen.
Verkar tycka det är kul att ha lärt sej nåt nytt...

Tårarna rann när jag tänkte på att hans pappa inte är här och kan se det.
Detta är tiden hans pappa längtade efter.
När lilleman kryper, sitter, leker och är med mer...

Vi saknar dig *M*

Pratade med ambassaden idag.
Frågade om han hade lämnat in alla papper som behövs.
Hon skulle kolla upp det och om det fattades nåt så skulle hon ringa upp mig.
Hoppades att jag inte skulle höra ifrån henne.
Tji fick jag.

Hon ringde upp och sa att det var 2 saker till som behövdes.
Han behövde förnya passet.
Och så behöver han registrera att vi är gifta på myndigheterna i Amman.

Passet har han fixat för några veckor sen.
Men det andra är lite större problem.
Där ska jag med skriva under att vi är gifta. Vilket är svårt eftersom jag är långt därifrån.
Kanske ska gå till en advokat eller liknande så han kan skriva en fullmakt att min mans svåger kan skriva under med mitt namn.
Men i så fall måste jag skicka det med DHL eller Fed Ex. Vilket inte är billigt.
Pappret och att skicka det kommer gå på ca 1200 kr.
Helsjukt.
Men jag kan inte skicka det med vanlig post.
Skickade ett brev till han i slutet av Oktober. Det har fortfarande inte kommit fram...

Han ska gå till myndigheterna imorrn och prata med dom.
Om han som skriver fullmakten kunde faxa eller maila ner pappret hade det varit toppen...
Får se hur det går...

<3 M <3

Önskar han var hemma.
Min nacke blir sämre och sämre...
Ska röntgas på måndag.
Enligt läkaren är det whiplash. Och det kan man ju inte se på röntgen... Men men, får se hur det går...

Ska berätta vad som hände...

Den 30/11-07 var jag på väg och hämta min bror. En timme senare skulle jag börja på mitt nya jobb. Så när jag närmar mig hans jobb ca 100 m innan så blinkar jag vänster och lägger mig mot mitten. Det kommer bilar från motsatt håll. Precis efter jag stannat så kommer det en man körande i över 50 km/h bakom mig och rammar mig.

Fy fan va jag fick ont i huvudet och nacken.

Gick ut ur bilen för att kolla vad som hänt. Jag fattade inte riktigt att jag blivit påkörd. Och mannen som körde den andra bilen kom ut och sa:

- Förlåt, förlåt, Det var mitt fel. Jag missade att du blinkade och skulle svänga.

Jag satte mig i bilen och körde in till kanten. Det gick knappt. Den var så intryckt där bak... (tur att vagnen inte var i bagaget)

Min bror såg vad som hände och kom bort. Mannen frågade om vi skulle skriva våra uppgifter eller ringa polisen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var väldigt chockad fortfarande.
Min bror sa att vi skulle ringa polisen.
Jag ringde även min mamma och bad henne komma dit.

Stod och kollade in i bilen. Allt som legat i facken under stereon hade slungats ut i smällen och låg delvis i baksätet. Min mamma påpekade dan efter att jag brukar inte ha stökigt i bilen och hon fattade inte varför jag hade det då...
Men när jag förklarade så...

3 min efter han ringt (knappt) kom det en bärgare. Sen 2 brandbilar, 2 ambulanser och polisen.
Trodde typ det skulle komma en polis, inte fullt pådrag.

(Mannen hörde när jag sa till min bror att jag var sååååå glad att mina barn inte var med.
Då gjorde mannen korstecknet och sa att det var bra.)

Först kom bärgarna fram till mig och frågade hur jag mådde...
Sen kom en brandman fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade väldigt ont i huvudet och nacken. Så han kände lite och sen höll han fast mitt huvud. Ifall det var något skadat. Sen kom ambulanspersonalen. Dom satte på mig en stödkrage. (obekväm som fan)
Dom frågade om jag skulle med in till sjukhuset och kolla. Själv trodde jag inte det var nån fara.
Men när dom fick reda på att han kört i MINST 50, så hade jag inget val än och följa med in.
Så jag satte mig på en bår och så rullade dom in mig i ambulansen, och så iväg...
Mamma kom precis när jag skulle åka, men jag fick inte prata med henne.

Inne på sjukhuset fick jag ligga på en bår. Och vänta....

(Kom in en man som med hade stödkrage. Han hade med varit med i en bilolycka. En körde på hans bil och smet...)

Efter jag hade tjatat och stressat på dom så fick jag träffa en läkare.
Han sa att jag var tvungen och röntgas. Men det var jäääätte långa köer. Så jag sa att jag kommer in dan efter.
Han gav mig en mjuk stödkrage, recept på tabletter och ett läkarintyg.

Var där inne den 1/12 och röntgade. Hittade inget. Men fortsatte det göra ont de närmsta dagarna eller blev ÄNNU värre så skulle jag komma in...


Jag har börjat hos sjukgymnast. Första besöket skulle jag beskriva hur och var jag har ont.:
Ständig smärta i nacken.
Ner längs ryggraden o vid skulderbladen.
Ut i axlarna ibland.
Ständigt domnad i ring och lillfinger på höger hand. 
Kommer ibland kraftig smärta i vänster arm och går ner i ring och lillfinger.
Fötterna domnar ofta.
Jag kan inte luta huvudet så mkt åt något håll.
Varken titta upp, ner, höger eller vänster. Eller luta åt höger eller vänster.

Hon sa att det är Whiplash.
Vet ej om det kommer försvinna eller jag måste leva med det.
Men jag har fått övningar jag ska göra.

Nu är det 9 v sen olyckan. Och det verkar inte bli bättre i nacken. Har ständig smärta och huvudvärk.
Kan inte sova mer än 2-3-4 timmar per natt med följd av att jag är helt slut när sonen vaknar...
Önskar det fanns nåt jag kunde göra för att lindra eller helst få bort det helt...



Jag tror alla har sitt förutbestämda öde.
Om jag inte kört och skulle hämtat min bror den dagen så tror jag att jag ändå hade råkat ut för något.
Men kanske ännu värre än detta...

Idag är det 21 dagar kvar tills han ska vara på ambassaden.
Önskar tiden kunde gå snabbare. Blir knäpp här hemma utan han...
Han är mitt hela liv. Jag och vår son behöver han. Men SVERIGE har berövat honom denna tiden med vår son.
Det är nu det händer så mycket...
Lilleman *T* kröp två "steg" i helgen.
Första gången. Och hans pappa missar det.

Satt på datan idag. Och chattade med min älskling.
Och vi satte på våra webcameror...
Kändes bra och se han...
*T* skrattade och hoppade när han fick se han.
 Medans jag satt och tittade och tårarna strömmade nerför mina kinder...
Hoppades att han inte skulle se det, men han skrev att jag inte skulle gråta...
Men det gick inte att hejda...
Saknar han så mycket att det gör ont.
Och se han i cameran och veta att han är så långt borta och jag inte kan röra han känns svårt...

*M*. Mitt liv nu och för alltid...

Det är mindre än en månad tills han ska vara på ambassaden.
Önskar tiden gick snabbare.

Men mitt stora problem är pengar till han....
Hur ska jag klara det?
Jag fick pengar efter bilolyckan att köpa ny bil för, men han behöver pengar till när han ska komma hem.
Så jag har lagt undan 5000:- av dom så jag ska skicka dom till han.
Men det är svårt att klara sig utan bil.
Speciellt när jag hämtar mina stora barn varannan helg 12 mil härifrån. (enkel resa)
Men dom pengarna räcker heller ej.
Skickar ner pengar till han 1-2 ggr per månad.
Och måste spara ihop 2000-3000 till att skicka ner när han ska hem (+ de 5000:- jag har)
Får försöka lösa det på nåt sätt.
Han har gjort nytt körkort och ID-kort. Och innan han ska vara på ambassaden ska han göra nytt pass...
Alla dom sakerna kostar ju...
Måste ju ha så att jag och lilleman klarar oss med...

Suck.... Varför var han tvungen att åka ner dit och söka?
Vissa får ju stanna... Varför inte han????????
Fattar inte hur myndigheterna resonerar... Utvisa en som har fru och barn...
Och varför är det olika regler för alla????

Saknar dig min älskade *M*

Idag är det den 19 Januari. Han ska vara på ambassaden den 19 Februari. Det är en månad tills dess...
Önskar tiden kunde gå snabbare. Har varit utan han i över 3 månader nu. Håller på att bli knäpp utan han här hemma.
*T* gör  stora framsteg varje dag. Det händer nåt nytt hela tiden. Han försöker krypa. Han jollar och pratar mer och härmar när man pratar med han... Och hans pappa är inte här och kan se det.
Det värker i hjärtat när jag tänker på det.
Pratade med han inatt. Han kunde inte sova utan låg och tänkte på mig och lilleman.
Berättade hur mycket han saknade oss.
Den dagen han kommer hem kommer vara mitt livs lyckligaste...
Jag ska stå och vänta på han på flygplatsen och välkomna han hem...
Den dagen börjar vårt nya liv...
Hoppas Mig.verket skyndar på det när dom fått hit papprena.
Dom sa när jag pratade med dom att när dom fått pappren så skulle jag höra av mej till dom så skulle dom försöka skynda på processen.
Hoppas dom kan det...

Älskar dig *M*. Nu och för alltid...

Hejsan MALIN.................
Vad är det som hänt?
Om du vill så kan du maila mej på [email protected]  så kan vi ha kontakt där.

Mvh//  P.

Sitter här i vår lägenhet.
Lilleman ligger och sover.
Här är så tyst och ensamt.
Önskar att tiden kunde gå snabbare. Att jag kunde lägga mig och sova och vakna den dagen han ska komma hem.

Varför är det så orättvist???
Han har aldrig legat samhället till last eller orsakat problem.
Varför får han då inte stanna med sin familj här och söka härifrån?

Pratade med han precis.
När jag berättade hur mkt jag saknade han. Vissa såna småsaker, som tex när jag sitter vid datan och han kommer bakifrån och kramar om mig... Eller våra han tittar på mig med sina mörka fina ögon och ler...
Då började tårarna rinna...

Jag ska va stark o ta mig igenom detta. Vet att det inte dröjer en evighet tills han kommer.
Men det kommer vara kämpigt.
Sa till han att nu sätts vår kärlek på prov.
Men jag väntar på han. Han är mannen i mitt liv. Och ska förbli det.

Sitter och lyssnar på "våra" sånger...
Ger mig styrka, men samtidigt vill jag inget hellre än att han ska komma och hålla om mig.
Han är den som ger mig styrka när jag har det svårt.
Han är min stöttepelare i livet.
Finns mkt att ta igen när han kommer hem.
Ca 5 månader ifrån varandra!!!!!!!!!!!!! Det är lång tid...
Önskar att jag hade råd. Då hade jag åkt ner dit. Värker i mitt hjärta efter han.

Såg han i webcameran för 2 månader sen.
Tur eg. att min camera ej fungera. ( Fast synd att han ej fick se sin son )
Jag grät och grät och grät.... Trodde aldrig tårarna skulle ta slut. Var så jobbigt att se han och inte kunna röra han...

Nu händer det så mkt med sonen.
Han är 6 månader.
Nya saker varje dag. Önskar han var här och fick uppleva det...
Tar foton nästan varje dag o skickar ner och skickar även ner korta filmsnuttar jag filmat med mobilen.
*T* är en riktig linslus.
Så fort jag höjer mobilkameran eller en vanlig kamera mot han så flinar han och skrattar.
Min lille guldklimp...
Mammas stora stöd...

Älskar dig *M* av hela mitt hjärta.

Tänkte jag skulle börja skriva ner mitt liv. Vad som händer och sker.
Kan vara skönt att få utlopp för sina tankar...

Min man är från Jordanien.
Han har varit i Sverige i 4 år.
Vi är gifta och har en liten son som nu är 6 månader.

Vi har hållt på och strula med Mig.verket länge. Och enligt dom skulle han få stanna.

När jag var höggravid knackade det en dag på dörren. Det var Polisen. Dom ville ta med han ner till stationen och prata med han. Mig.verket hade skickat det vidare till polisen med inte informerat oss om det.
Dom tog med han dit och pratade med han, men släppte han senare samma kväll.

Några veckor senare var vi ute och körde.
Jag (höggravid) , min man och min 3-årige son sen ett tidigare förhållande.
Polisen körde efter oss och stoppade oss i en rutinkontroll.
Sen tog dom med han. IGEN. Och där stod jag höggravid, med sonen och vår bil.
Och jag hade vid det tillfället INGEt körkort.
Men jag ringde en vän som hjälpte mig.
Samma kväll släppte dom han igen... 

Sonen kom till världen den 10 juli 2007.

Den 9 oktober 2007 knackade det på dörren här hemma. Det var polisen som sökte min man. Jag informerade dom om att han inte var hemma. Dom ville att han skulle ringa dom för dom ville prata med han. Jag frågade dom om dom BARA ville prata eller dom skulle behålla honom.
Dom sa att dom BARA skulle prata.
Jag ringde min man och gav han telefonnumret till poliserna. Han skulle ringa dom senare.

Efter några timmar ringde jag min man men fick inget svar. Började bli orolig. Hade en otäck känsla i magen att nåt inte stod rätt till.
Ringde en vän ( A ) som är som en familjemedlem och sa vad jag misstänkte. Att polisen tagit han.
A och en annan kille åkte ner till polisen och pratade med dom. Samtidigt ringde jag dit och frågade efter min man.
Det stämde. Han var där.
Efter många om och men fick jag prata med han.
Han berättade att han hade ringt dom och dom ville han skulle komma ner dit.
DOM BEHÖLL HAN.......................

Jag var helt förkrossad. Vad skulle nu hända?
Har sen dagen vi träffades sovit VARJE natt med han, utom när jag låg på BB.
Jag kan inte sova utan han hos mig i sängen.
Mest tänkte jag på vår lilla son. Ska han vara utan sin älskade pappa?

Jag var nere hos polisen men jag fick inte träffa han. Dom sa han var i en annan del av huset. Ringde dit, men han var inte där.
Ingen verkade veta var han var. På kvällen skickades han upp till häktet där han fick tillbringa natten.
Dagen efter på morgonen skickades han till Örkelljunga förvar. (onsdag)

Enda fördelen där var att han fick använda mobilen och Internet hur mkt han ville. Så vi kunde iaf prata.
Jag kontaktade en advokat som direkt började arbeta med att försöka stoppa avvisningen.
Jag åkte upp med kläder till han på fredagen. Man såg hur dåligt han mådde. Jag kämpade otroligt mkt för att inte visa hur ledsen jag var och jag ville inte börja gråta när jag var där, för det hade bara fått han att må värre.
Vi satt och pratade och kramades och han lekte med vår son.
När jag varit där 1 h kom advokaten dit. Vi pratade om allt och han åkte tillbaka till Malmö för att försöka vidare med att stoppa det.
Jag stannade sammanlagt runt 3 h.

Jag gick till läkare pga att jag mådde otroligt dåligt psykiskt och kunde inte sova på nätterna. Så jag var totalt utmattad. Jag fick utskrivet sömntabletter och tabletter för ångest. Nu kunde jag iaf sova lite på nätterna och heller inte tillbringa dagarna  med att gråta.
Fast när jag tittade på foto av han eller kände hans lukt i hans kläder här hemma så stortjöt jag...
Så utan de tabletterna hade jag inte kunnat visa mig stark under mina besök hos han.

Pratade med advokaten på måndagen.
Han kunde inte stoppa det. Min man skulle skickas till Jordanien på tisdag eftermiddag.
Han MÅSTE dit till Svenska ambassaden och söka anknytning.
Vet inte hur lång tid det kan ta...

På tisdag morgon åkte jag upp igen med packade resväskor till han. Det var otroligt jobbigt.
Vetskapen om att han skulle åka så långt bort från mig knäckte mig.
Han höll sin son hela tiden och jag tog flera foton på dom...
Var där i 2 h.
Ville inte släppa han.
Så fort jag kom ut i bilen brast det för mig. Tårarna rann och rann och rann.
Och i ett fönster ser jag min man titta på mig och han ser så ledsen ut...
(sitter och gråter medan jag tänker tillbaka och skriver detta)
Tog mig hem på nåt sätt, men minns knappt det. Var så krossad inombords...

Han ringde mig när de var på väg till flygplatsen.
Planet gick från Kastrup. 2 polisen skulle eskortera han till Jordanien. (onödiga pengar)
Han ringde mig öven senare på kvällen när de var i Frankfurt där dom mellanlandat...

Dan efter när han kommit fram och blivit förhörd av polisen i Amman och kommit hem till sin syster ringde han mig. (vet ej varför dom förhörde han)
Åh va jobbigt att veta hur långt bort han var.

Han behövde lite papper härifrån som han skulle lämna till ambassaden.
Bla:
2 kopior på mitt körkort / Id-kort.
2 kopior på vigselbeviset.
2 kopior på mitt personbevis. (att vi är gifta)
2 kopior på sonens personbevis. (att han är registrerad som pappa)
Skickade ner dom med FedEx. Han fick det några dagar senare.

Han lämnade in pappren till ambassaden.
Och fick en tid den 19 FEBRUARI....
Alltså nästan 4 månader senare.
Hur tänker dom egentligen?

Varje månad skickar jag ner pengar till han. Det  är ett svårt land att leva i om man inte har jobb. Och där är dyrt...
Har man inte jobb har man ingen inkomst. Utan inkomst får du svälta...

Fick läkarintyg på hur jag mådde som jag faxade ner dit.
Ringde handläggaren på ambassaden. Hon hade fått pappren.
Efter att jag förklarat och tjatat så sa hon att får dom ett återbud så ringer dom min man så han får den tiden.
Amman och Damaskus är de enda städerna där nere som har en Svensk ambassad. Så övriga länder måste åka dit för att söka när de vill till Sverige. Ibland händer det att personerna inte får tillstånd att resa in i landet så då måste dom boka om tiden...

Fast som det är nu önskar jag verkligen att han var här och hjälpte mig.
För en månad sen var jag ute och körde och hade stannat bilen för jag skulle svänga vänster.
Då kommer en och rammar mig bakifrån.
Har fått Whiplash.
Har värk / smärta varje dag i nacke, axlar, ryggrad och vid skulderbladen.
Jobbigt att bära runt på sonen som väger 9.5 kg.

Jag önskar av hela mitt hjärta att han kommer tillbaka snart. Att han får en tidigare tid.
Han har varit borta i 3 månader.
Han har tid om över 1 månad.
Det tar 4 v innan pappren är i Sverige.
Sen ska det handläggas här...
Men Mig.verket sa att när de har pappren här så ska jag ringa dom så kan de skynda på processen lite...

Enligt lagen så ska man inte skilja ett barn ifrån sin förälder mer än 6 månader.
Undrar om dom kan hålla det.

9 oktober 07 - Polisen tog han.
16 oktober 07 -  Flög till Jordanien.
19 Februari 08 - Tid på ambassaden
25 Februari 08(ungefär) -  Pappren är i Sverige
Det är 4 1/2 månader. Klarar dom handläggningen här på 1 1/2 månad?

Hoppas det går snabbare än så.
Orkar inte med denna pressen.
Och värst är att han missar denna tiden med sonen. Nu när det händer så mkt...