Elbi

Sitter här i vår lägenhet.
Lilleman ligger och sover.
Här är så tyst och ensamt.
Önskar att tiden kunde gå snabbare. Att jag kunde lägga mig och sova och vakna den dagen han ska komma hem.

Varför är det så orättvist???
Han har aldrig legat samhället till last eller orsakat problem.
Varför får han då inte stanna med sin familj här och söka härifrån?

Pratade med han precis.
När jag berättade hur mkt jag saknade han. Vissa såna småsaker, som tex när jag sitter vid datan och han kommer bakifrån och kramar om mig... Eller våra han tittar på mig med sina mörka fina ögon och ler...
Då började tårarna rinna...

Jag ska va stark o ta mig igenom detta. Vet att det inte dröjer en evighet tills han kommer.
Men det kommer vara kämpigt.
Sa till han att nu sätts vår kärlek på prov.
Men jag väntar på han. Han är mannen i mitt liv. Och ska förbli det.

Sitter och lyssnar på "våra" sånger...
Ger mig styrka, men samtidigt vill jag inget hellre än att han ska komma och hålla om mig.
Han är den som ger mig styrka när jag har det svårt.
Han är min stöttepelare i livet.
Finns mkt att ta igen när han kommer hem.
Ca 5 månader ifrån varandra!!!!!!!!!!!!! Det är lång tid...
Önskar att jag hade råd. Då hade jag åkt ner dit. Värker i mitt hjärta efter han.

Såg han i webcameran för 2 månader sen.
Tur eg. att min camera ej fungera. ( Fast synd att han ej fick se sin son )
Jag grät och grät och grät.... Trodde aldrig tårarna skulle ta slut. Var så jobbigt att se han och inte kunna röra han...

Nu händer det så mkt med sonen.
Han är 6 månader.
Nya saker varje dag. Önskar han var här och fick uppleva det...
Tar foton nästan varje dag o skickar ner och skickar även ner korta filmsnuttar jag filmat med mobilen.
*T* är en riktig linslus.
Så fort jag höjer mobilkameran eller en vanlig kamera mot han så flinar han och skrattar.
Min lille guldklimp...
Mammas stora stöd...

Älskar dig *M* av hela mitt hjärta.