Bilolycka...
Önskar han var hemma.
Min nacke blir sämre och sämre...
Ska röntgas på måndag.
Enligt läkaren är det whiplash. Och det kan man ju inte se på röntgen... Men men, får se hur det går...
Ska berätta vad som hände...
Den 30/11-07 var jag på väg och hämta min bror. En timme senare skulle jag börja på mitt nya jobb. Så när jag närmar mig hans jobb ca 100 m innan så blinkar jag vänster och lägger mig mot mitten. Det kommer bilar från motsatt håll. Precis efter jag stannat så kommer det en man körande i över 50 km/h bakom mig och rammar mig.
Fy fan va jag fick ont i huvudet och nacken.
Gick ut ur bilen för att kolla vad som hänt. Jag fattade inte riktigt att jag blivit påkörd. Och mannen som körde den andra bilen kom ut och sa:
- Förlåt, förlåt, Det var mitt fel. Jag missade att du blinkade och skulle svänga.
Jag satte mig i bilen och körde in till kanten. Det gick knappt. Den var så intryckt där bak... (tur att vagnen inte var i bagaget)
Min bror såg vad som hände och kom bort. Mannen frågade om vi skulle skriva våra uppgifter eller ringa polisen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var väldigt chockad fortfarande.
Min bror sa att vi skulle ringa polisen.
Jag ringde även min mamma och bad henne komma dit.
Stod och kollade in i bilen. Allt som legat i facken under stereon hade slungats ut i smällen och låg delvis i baksätet. Min mamma påpekade dan efter att jag brukar inte ha stökigt i bilen och hon fattade inte varför jag hade det då...
Men när jag förklarade så...
3 min efter han ringt (knappt) kom det en bärgare. Sen 2 brandbilar, 2 ambulanser och polisen.
Trodde typ det skulle komma en polis, inte fullt pådrag.
(Mannen hörde när jag sa till min bror att jag var sååååå glad att mina barn inte var med.
Då gjorde mannen korstecknet och sa att det var bra.)
Först kom bärgarna fram till mig och frågade hur jag mådde...
Sen kom en brandman fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade väldigt ont i huvudet och nacken. Så han kände lite och sen höll han fast mitt huvud. Ifall det var något skadat. Sen kom ambulanspersonalen. Dom satte på mig en stödkrage. (obekväm som fan)
Dom frågade om jag skulle med in till sjukhuset och kolla. Själv trodde jag inte det var nån fara.
Men när dom fick reda på att han kört i MINST 50, så hade jag inget val än och följa med in.
Så jag satte mig på en bår och så rullade dom in mig i ambulansen, och så iväg...
Mamma kom precis när jag skulle åka, men jag fick inte prata med henne.
Inne på sjukhuset fick jag ligga på en bår. Och vänta....
(Kom in en man som med hade stödkrage. Han hade med varit med i en bilolycka. En körde på hans bil och smet...)
Efter jag hade tjatat och stressat på dom så fick jag träffa en läkare.
Han sa att jag var tvungen och röntgas. Men det var jäääätte långa köer. Så jag sa att jag kommer in dan efter.
Han gav mig en mjuk stödkrage, recept på tabletter och ett läkarintyg.
Var där inne den 1/12 och röntgade. Hittade inget. Men fortsatte det göra ont de närmsta dagarna eller blev ÄNNU värre så skulle jag komma in...
Jag har börjat hos sjukgymnast. Första besöket skulle jag beskriva hur och var jag har ont.:
Ständig smärta i nacken.
Ner längs ryggraden o vid skulderbladen.
Ut i axlarna ibland.
Ständigt domnad i ring och lillfinger på höger hand.
Kommer ibland kraftig smärta i vänster arm och går ner i ring och lillfinger.
Fötterna domnar ofta.
Jag kan inte luta huvudet så mkt åt något håll.
Varken titta upp, ner, höger eller vänster. Eller luta åt höger eller vänster.
Hon sa att det är Whiplash.
Vet ej om det kommer försvinna eller jag måste leva med det.
Men jag har fått övningar jag ska göra.
Nu är det 9 v sen olyckan. Och det verkar inte bli bättre i nacken. Har ständig smärta och huvudvärk.
Kan inte sova mer än 2-3-4 timmar per natt med följd av att jag är helt slut när sonen vaknar...
Önskar det fanns nåt jag kunde göra för att lindra eller helst få bort det helt...
Jag tror alla har sitt förutbestämda öde.
Om jag inte kört och skulle hämtat min bror den dagen så tror jag att jag ändå hade råkat ut för något.
Men kanske ännu värre än detta...
Min nacke blir sämre och sämre...
Ska röntgas på måndag.
Enligt läkaren är det whiplash. Och det kan man ju inte se på röntgen... Men men, får se hur det går...
Ska berätta vad som hände...
Den 30/11-07 var jag på väg och hämta min bror. En timme senare skulle jag börja på mitt nya jobb. Så när jag närmar mig hans jobb ca 100 m innan så blinkar jag vänster och lägger mig mot mitten. Det kommer bilar från motsatt håll. Precis efter jag stannat så kommer det en man körande i över 50 km/h bakom mig och rammar mig.
Fy fan va jag fick ont i huvudet och nacken.
Gick ut ur bilen för att kolla vad som hänt. Jag fattade inte riktigt att jag blivit påkörd. Och mannen som körde den andra bilen kom ut och sa:
- Förlåt, förlåt, Det var mitt fel. Jag missade att du blinkade och skulle svänga.
Jag satte mig i bilen och körde in till kanten. Det gick knappt. Den var så intryckt där bak... (tur att vagnen inte var i bagaget)
Min bror såg vad som hände och kom bort. Mannen frågade om vi skulle skriva våra uppgifter eller ringa polisen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var väldigt chockad fortfarande.
Min bror sa att vi skulle ringa polisen.
Jag ringde även min mamma och bad henne komma dit.
Stod och kollade in i bilen. Allt som legat i facken under stereon hade slungats ut i smällen och låg delvis i baksätet. Min mamma påpekade dan efter att jag brukar inte ha stökigt i bilen och hon fattade inte varför jag hade det då...
Men när jag förklarade så...
3 min efter han ringt (knappt) kom det en bärgare. Sen 2 brandbilar, 2 ambulanser och polisen.
Trodde typ det skulle komma en polis, inte fullt pådrag.
(Mannen hörde när jag sa till min bror att jag var sååååå glad att mina barn inte var med.
Då gjorde mannen korstecknet och sa att det var bra.)
Först kom bärgarna fram till mig och frågade hur jag mådde...
Sen kom en brandman fram till mig och frågade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade väldigt ont i huvudet och nacken. Så han kände lite och sen höll han fast mitt huvud. Ifall det var något skadat. Sen kom ambulanspersonalen. Dom satte på mig en stödkrage. (obekväm som fan)
Dom frågade om jag skulle med in till sjukhuset och kolla. Själv trodde jag inte det var nån fara.
Men när dom fick reda på att han kört i MINST 50, så hade jag inget val än och följa med in.
Så jag satte mig på en bår och så rullade dom in mig i ambulansen, och så iväg...
Mamma kom precis när jag skulle åka, men jag fick inte prata med henne.
Inne på sjukhuset fick jag ligga på en bår. Och vänta....
(Kom in en man som med hade stödkrage. Han hade med varit med i en bilolycka. En körde på hans bil och smet...)
Efter jag hade tjatat och stressat på dom så fick jag träffa en läkare.
Han sa att jag var tvungen och röntgas. Men det var jäääätte långa köer. Så jag sa att jag kommer in dan efter.
Han gav mig en mjuk stödkrage, recept på tabletter och ett läkarintyg.
Var där inne den 1/12 och röntgade. Hittade inget. Men fortsatte det göra ont de närmsta dagarna eller blev ÄNNU värre så skulle jag komma in...
Jag har börjat hos sjukgymnast. Första besöket skulle jag beskriva hur och var jag har ont.:
Ständig smärta i nacken.
Ner längs ryggraden o vid skulderbladen.
Ut i axlarna ibland.
Ständigt domnad i ring och lillfinger på höger hand.
Kommer ibland kraftig smärta i vänster arm och går ner i ring och lillfinger.
Fötterna domnar ofta.
Jag kan inte luta huvudet så mkt åt något håll.
Varken titta upp, ner, höger eller vänster. Eller luta åt höger eller vänster.
Hon sa att det är Whiplash.
Vet ej om det kommer försvinna eller jag måste leva med det.
Men jag har fått övningar jag ska göra.
Nu är det 9 v sen olyckan. Och det verkar inte bli bättre i nacken. Har ständig smärta och huvudvärk.
Kan inte sova mer än 2-3-4 timmar per natt med följd av att jag är helt slut när sonen vaknar...
Önskar det fanns nåt jag kunde göra för att lindra eller helst få bort det helt...
Jag tror alla har sitt förutbestämda öde.
Om jag inte kört och skulle hämtat min bror den dagen så tror jag att jag ändå hade råkat ut för något.
Men kanske ännu värre än detta...
Kommentarer
Postat av: amana
Asalamo aleikom.
Usch, vad jobbigt för dig! Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha ständig smärta... Inshallah blir det bättre, eller iallafall lindrigare. Som du vet får vi alla våra prövningar, jag har dem också. Vi måste kämpa på och ha sabr. Men det är svårt att ge råd hur, jag vet inte riktigt själv hur jag ska hantera mina prövningar. Men med Allahs hjälp, inshallah. Tappa aldrig hoppet.
Postat av: amana
Asalamo aleikom.
Usch, vad jobbigt för dig! Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha ständig smärta... Inshallah blir det bättre, eller iallafall lindrigare. Som du vet får vi alla våra prövningar, jag har dem också. Vi måste kämpa på och ha sabr. Men det är svårt att ge råd hur, jag vet inte riktigt själv hur jag ska hantera mina prövningar. Men med Allahs hjälp, inshallah. Tappa aldrig hoppet.
Trackback
